kepslus.blogg.se

När jag säger kändiscrush tror jag att alla tänker på någon. Faktum är att jag kanske bara behöver säga crush och ett ansikte kommer upp framför näthinnan? Den yngre Leonardo Dicaprio, Justin Bieber, Harry Styles, Tyra Banks, Beyonce, Taylor Swift, Dylan O'brien... Vem vet som är er stora kärlek? 

       Det som jag tycker är bra med kändiscrusher är att man vet att man kan fantisera hur mycket som helst om vad som helst men man kommer ändå troligen aldrig träffa den här personen. Och om man gör det ser väl konversationen ut ungefär såhär:

 

Jag: Hej är det du som är-------? 

Han/hon: Ja det är jag *ler förhoppningsvis* 

Jag: !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Han/hon: Ehm... 

Jag: !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Han/hon: ...................?

Jag: Ka... Ka... k... Kan jag ta... Ta... ta... 

Han/hon: Vill du ta en bild med mig?

Jag: *Nickar*

*Vi tar bilden* 

Jag: Ta... Taa... Tack...

 

Och sen är det slut. Därför skulle jag aldrig vilja träffa den personen. Även om man lyckades samla sig lite och faktiskt verka normal skulle det ändå bli stelt. Liksom "Hej, det är jag som älskar dig och ska gifta mig med dig fastän du inte vet vem jag är." På något sätt blir allt man säger fel. Därför förstår jag inte varför folk alltid vill träffa sina crusher. Personligen skulle jag bara skämmas och tycka det var pinsamt men jag antar att det finns positiva saker i det också. Vet inte vad de är men någonstans finns de nog. Tråkigt för mig ser jag inte det bra i det och min kändiscrush blir bland den sista jag vill träffa. Synd för mig...

 

Det var kvällens tanke. Sov gott.