Sååå... Jag kan börja med att säga förlåt för att jag inte har lagt upp något på typ fem dagar (även om det kanske inte är jättelång tid...) men min skola har tagit ifrån mig min IPad och jag har ingen dator... Jag skriver just nu på min mammas iPad och den verkar ha en bokad kalender för min mamma behövde den tydligen till allt. Vi har i och försäg ett annat alternativ som heter "familjedatorn" men tangenterna fungerar inte på den...
Hursomhelst, det var inte det jag tänkte prata om. Jag tänkte prata om frisörer. De flesta har någon frisörhistoria, jag har tre. Och jag är bara femton fagra år...
Den första var när jag var kanske 10 och jag ville klippa uppklippt. Jag gick in hos frisören en söt långhårig 10 åring och kom ut med samma frisyr som en gammal tant. Min barndom tog ett abrupt slut den dagen...
Nästa gång var när jag var runt elva och ville klippa snebena. Vi var på Grand Canaria och bestämde oss för att jag skulle klippa mig och som en 11 åring med hopp om att aldrig behöva se tantfrisyren igen efter att den nästan hade växt ut var jag väldigt taggad. Sedan hände det hemska. Vi kom in och frisören var inte den bästa när det kommer till engelska och min pappa var bara snäppet bättre. Så pappa sa till honom att jag ville ha snebena och då undrade frisören om jag ville ha snett klippt också eller något sådant. Pappa försökte förklara för mig men som en 11 åring med hopp om att aldrig behöva se tantfrisyren efter att den nästan hade växt ut, så förstod jag inte vad han menade och efter fem minuter av:
"MEN JAG FATTAR INTE!"-Beata
"MEN HAN UNDRAR OM HAN SKA KLIPPA SNETT!"-Pappa
Så gav jag upp med att förstå och bara gick med på vad som nu skulle hända med mitt hår. Little did I know...
11 åriga Beata tappade den dagen hoppet om att klippa håret och gick förstörd ut från frisören med den frisyren som passade henne minst i världen. Lugg.
Ta det inte på fel sätt nu, lugg är jättesnyggt, men inte på mig! Jag ser ut som om jag försöker få någon slags femtiotalsfrisyr som jag inte är cool nog att lyckas med.
Också har vi sist men inte minst, i lördags. Eller ja... Igår med andra ord...
Jag har nu efter alla dessa traumatiska år skaffat mig en "klippa-sig-med" kompis och våran rituella klippning började närma sig så vi skulle bara få det överstökat på lördagen. Än en gång, little did I know...
Det vanliga stället vi brukade gå till var fullbokat till på måndag och min kompis skulle inte kunna tills om två veckor efter det (för hon skulle till London... Utan mig... London...), så vi åkte till en annan frisör. Där satt vi och väntade på att bli klippta i 40 minuter och när det äntligen blev av så frågade frisören:
"Hur vill du ha det?"
Och jag svarade:
"Jag vill bara klippa topparna."
...
HAN KLIPPTE AV SJU CENTIMETER PÅ MITT HÅR SOM JAG HAR FÖRSÖKT SPARA UT SEN "LUGGINCIDENTEN"! Jag är officiellt korthårig igen och mitt hår ligger dött i hans salong... Det var inte ens långt än! Det var halvlångt! Uuuuuuuuääääääh....
Nu är det bara att börja spara igen men mitt hår växer så långsaaaaaamt så när jag är runt tjugo så har jag väll längden jag vill ha... Bajs.
Det här inlägget är tillägnat mitt hår. Låt oss alla ta en minut och tillägna den till mitt hår. Det har vart med om mycket och nu behöver det inte leva i rädslan av missförstånd med frisörer längre. R.I.P.
frisörhistorier,
för nuvarande och alltid korthårig,
rip,
