kepslus.blogg.se

Hon sprang. Inte särskilt snabbt kanske men hon sprang ändå. Det var inte ofta som hon sprang, eftersom hon egentligen inte tyckte det var särskilt kul, men ibland, när hon inte klarade av sitt rums frågande väggar längre tog hon på sig sina springskor och sprang. Få ur energin som alltid hemsökte hennes ben, även när hon tränat i flera timmar. Det var inte ofta hon klarade av att vara stilla särskilt länge. Hennes ben ville alltid röra på sig. Alldeles för ofta satt de och darrade av energi under henne. Men hon hade inget emot darret, det fick henne att känna sig levande. Det fick henne att känna sig inspirerad till att göra saker. 

Hursomhelst, hon var ute och sprang. Det var söndag och hon hade på sig ett par nya hörlurar som studsade när hon sprang och fick låtarna hon lyssnade på att låta som dåliga remixer.

Hennes ben, som tappade energin så fort hon utsatte dem för träning (och direkt efteråt återhämtade energin som lämnat henne när hon behövde den), gav upp i backen och hon gick 20 meter. En man gick ut ur huset hon gick förbi för att slänga soporna, och fåfäng som hon var började hon direkt att springa igen. 

Det hade kanske inte varit en jobbig dag, det kunde hon inte påstå, men bättre dagar hade absolut kommit. Gråtit hade hon gjort, skrivit hade hon gjort, och tänkt för mycket på saker som inte borde vistas i en tonårings hjärna hade hon gjort. Dessa saker kombinerades ofta i hennes liv. Hennes kvällar var tårar, hennes vän var hennes skrivbok och hennes fiende var hennes hjärna. Hennes hjärna som inte kunde sluta övertänka och bara acceptera sig själv var vad som förstörde för henne. Hon var rädd för sin egen hjärna och vad den kunde göra mot henne. 

För något år sedan hade hon varit ganska deprimerad, inte orkat med något. Hennes ben hade varit stilla, inget darr alls, men hennes nonchalans hade varit mindre. Hon hade på den tiden tagit hand om sig själv. På den tiden som hon fortfarande förstod hur man tog hand om sig själv. 

Senare det året hade hon till och med lyckats må bättre. Hon hade varit glad och så småningom var hennes kvällar inte tårar längre. Att lyckas med det var nog den största prestationen hon någonsin hade uppnått. Helt själv hade hon klarat sig ur det, med bara få skråmor. Skråmor som bleknade mer och mer tills de bara blev små vita streck. De skulle snart också vara borta och då skulle firandet vara på på riktigt. Det här var vad hon skrev i sin  skrivbok då: 

"Det är som en ny era, jag mår så bra! Det är som när man har mensvärk och när det går över känns normaliteten skön."

 

Hon kom till en brant backe som hon lovade sig själv att springa upp för. I och försäg betydde inte ett sådant löfte så mycket för henne längre. Hon gjorde som hon ville. Inte ens hon själv var bossen över henne. 

Efter någon månad av lycka lyckades hon ändå skapa problem för sig själv. Inte nog med att hon höll på att tjata om småsaker som egentligen inte spelade roll, utan hon fick också vad vissa skulle kalla oerhörd ångest. Konstant smärta i hjärtat. Det kändes som att någon pressade ut allt blod från hennes hjärta. 

Efter att hon fått en riktigt dålig ångestattack, en som hade skrämt livet ur henne, så orkade hon inte mer. Hon klarade det bara inte. Det var som att hon var utpumpad på all energin. Till och med hennes darrande ben verkade som att de hade gett upp. Hon kände sig tom, allting hon gjorde var tomt. Till och med hennes steg var tomma. Ett steg i taget var det, och för en person som oftast går i ett snabbt tempo för att hon inte klarar av när saker går långsamt, var det ganska märkligt. Det bara gick inte. Så, när hennes föräldrar frågade henne vad som var fel svarade hon ärligt, för första gången. Hon berättade om ångesten och efter det så blev hon kopplade till en kurator. En intervju gjordes av något slag och en diagnos blev satt utifrån ett formulär. Hon visste knappt vad det betydde för henne, var det bara något som gjordes för att göra det lättare för kuratorn? Var det här något som hamnade i hennes sjukjournal? 

Ett sms som hon hade väntat på fick henne lättat att sluta springa upp för backen. Det var i och försäg bara runt sju meter kvar, men hon kände ingen besvikelse. Kanske förväntade hon sig inte saker av sig själv längre. 

Smset var inte vad hon hade hoppats och tankar började snurra i hennes huvud. Varför hemsöker den här jävla ångesten mig? Hon förstod inte. "Diagnosen" hon hade fått hade inte stämt på henne ens. Det tyckte i alla fall inte hon. Men hon var rädd för den. För vad den betydde, för vad man ska göra med sådan information? Hon ville inte ha en diagnos. Det gjorde henne rädd. Och hon ville förstå ångesten. Kanske var det det hon var mest rädd för. Hon förstod inte. Oftast var hon i kontroll och hon visste alltid varför människor gjorde som de gjorde, precis som hon visste varför hon gjorde som hon gjorde, men här hade hon ingen aning. Hon förstod verkligen inte och det gjorde henne rädd. 

Solen gick i moln och kylan låg torrt runt henne. Varför? Hur? Hon förstod verkligen inte och det gjorde henne arg. Det var nästan så att hon framkallade ångesten för att förstå, och då plötsligt var den där. 

Hela grejen gjorde henne arg, hon ville bort. Hon ville inte vara kvar. Varför? Varför? Varför? Hon förstod inte varför hon fick ångesten, och hon ville verkligen inte ha den längre. Hon klarade det inte, hon började bli för utmattad. 

Hon satt vid en sjö. Det var så kallt att den hade fryst under natten och nu låg det tunna isskiktet och flöt på vattnet. Det var bara längst in vid kanten som isen hade smält. Hon tittade länge på sjön och tankarna började komma. Varför ens leva? Det är så meningslöst. Jag orkar inte mer. Det skulle vara så enkelt att bara göra slut på det. Gör slut på det. Du skulle kunna simma under isen. Där under skulle du inte kunna komma ut och sedan drunkna, tänkte hon och tittade på isen. Hon reste sig upp, lämnade sin mobil och sina jobbiga hörlurar på marken, och ställde sig vid kanten. Vattnet var nog kallt, men det skulle bara göra processen snabbare. Hon tog av sig skorna och fukten från marken sögs genast upp i strumporna. Hon tog av sig dem också. 

Det var helt tyst. Bara vinden som ven i de nakna träden lät.

Hon satte i ena foten i vattnet, och sedan den andra. Det var kallt, som hon hade trott, men inte så obehagligt kallt att hon inte klarade av det. Nu. Nu kan det hända. Hon tänkte på sina föräldrar. De skulle bli ledsna. Hon visste det, men hon orkade inte längre. Att dö var det enklaste. Så slapp hon allting. Detta kanske låter själviskt, nu när du läser det, men när hon stod där så kändes det som det enda rätta. Hon ville verkligen göra det. Det faktum att hon kanske inte ens skulle dö av det här slog henne inte ens. I hennes huvud kunde det hända nu. Hon ville att det skulle hända nu. 

Men så drog hon upp sin ena fot ur vattnet, och sedan den andra. Det var kallt, ännu kallare än när man stod i det kyliga vattnet. Hon tog sin strumpor och hämtade de jobbiga hörlurarna och mobilen. Skorna hade hon på fötterna. Sedan gick hon hem. 

Varför? Kanske du nu undrar, kära läsare. Varför tog hon inte sitt liv? Jo, för att även om hon från djupet av sitt hjärta ville omfamnas av dödens trygga kappa, så fanns det en sak hon hellre ville göra. Skriva. 

Och hur vet jag detta? Jo, för att denna flickan är jag.